jag är
långt ifrån perfekt.
jag önskar att jag kunde vara så mycket mer.
vet att jag duger precis som jag är, (
för vissa)
men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte alltid räcker till.
det är en hemsk känsla och jag önskar
att jag inte kände den lika ofta som jag gör.
jag vill kunna vara överallt, för alla, hela tiden.
det är ännu en sak jag måste ändra på, ännu en sak att acceptera.
jag har svårt att acceptera saker, det vet alla.
svårt att acceptera och svårt att sluta stressa.
psykisk och fysisk stress lever jag med dagligen,
det, tillsammans med olika händelser
har börjat övergå till ångestattacker,
där hjärtat börjar slå snabbare,
trycker över bröstet, blir illamående
och får väldigt svårt att andas.
tårar som vill tränga ut,
men nu har jag lovat mig själv att inte gråta mer.
det hjälper inte alls.
nu kanske jag låter som ett annat psykbryt,
men detta är inte lätt att hantera och jag är rädd
för att det håller bara på att bli värre hela tiden
det blir inte bättre
och jag har ingen aning om vem jag ska vända mig till
(
jag vet att jag kan prata med er alla underbara vänner,
men ni kan inte hjälpa mig i detta fall)
en doktor skulle antagligen säga "nej det är inga fel på dig"
precis som de alltid gör.
pappa skulle antagligen säga att jag är löjlig eller hypokondrisk
mamma skulle åka hit och dra mig till närmaste psykklinik,
eller sjukhus och tro att jag har cancer eller liknande.
tror inte ens en psykolog skulle hjälpa mig,
jag har provat, det funkade inte,
jag vill heller inte berätta min livshistoria igen,
eller om mina känslor, i just don't.
får någon störning i kroppen som hindrar mig,
klänger sig fast runt halsen och om jag väl får ut något
så är det tårar.
och jag har som skrivet här ovan,
lovat mig själv att inte gråta mer.
men nu ska jag inte uppehålla er med mina
tankar och mitt liv mer.
för nu ska jag sova.
om min hals tillåter det vill säga.
go
'natt
