Jag tänkte såhär, jag är lite.. eller ja. relativt hypokondrisk av mig.
och det hjälpte mig en hel del med att läsa på om halsmandelsoperationer och andras upplevelser.
Så, nu ska jag faktiskt dela med mig av min erfarenhet! vilket absolut inte var så farligt som jag trodde.
Dag 1 - Operation
Tisdag den tionde maj, skulle befinna mig på karlstad centralsjukhus för min tonsillektomi klockan 10.30.
Jag kom dit runt 10 och fick stå i kö vid entrén och berätta att jag var där. Sen när jag kom till själva avdelningen fick jag sitta i kö där också, när jag väl kom in fick jag lite tabletter mot smärtan efteråt och illamåendet (efter narkosen och fastan från midnatt) de gav mig några riktigt snygga sjukhuskläder, mjukisbyxor, en lång vit kortärmad skjorta och sen även en grön lång skjorta att sätta över den. sen får vi ju inte glömma de ytterst vackra strumporna som gick upp till höften. har nog aldrig känt mig så sexig i hela mitt liv..
hursomhelst, så pratade jag lite med min kirurg innan om tabletter och överkänslighet osv. Sen fick jag vänta i väntrummet i ungefär en halvtimme och då var klockan 12.15 ungefär när narkosläkaren kom och hämtade mig.
jag följde med honom och fick lägga mig i ett rum medans de kopplade på EKG och kollade blodtryck. De hade även koll på hur mycket luft jag andades in, vet inte vad det hette men det var en klämma i pekfingret! Efter det satte han i dropp i handen, och även igenom där sprutade han i sömnmedlet. Det gjorde mindre ont än vad jag trodde att sätta i droppet, men när sömnmedlet började sprida sig i armen, då började först handen krampa som tusan. De satte på mig en syrgasmask, sen krampade hela armen så tårarna kom, sen minns jag inte så mycket mer.
Jag vaknade och kunde inte kolla, allt var svart. Minns att jag sa "är jag redan klar?" Så sa dem att jag var det. Och det andra jag sa var "det gör inte så ont som jag trodde" då skrattade läkaren och bad mig att hjälpa mig att flytta på mig till andra båren så de kunde skjutsa mig till uppvakningen.
Då jag somnade igen efter jag hade flyttat på mig så vaknade jag efter vad jag tyckte var en sekund senare, tiden går verkligen fort när man är sövd, så satte jag mig upp i sängen och sa att jag mådde bra och att det inte gjorde så ont. Då sa de att det var viktigt att jag låg ner och skulle försöka sova, jag berättade att jag inte skulle kunna sova för jag var inte så trött. Då fick jag tramadol i mitt dropp och så somnade jag efter fem minuter, efter några timmar senare, runt 15.25 tror jag att klockan var när jag kollade så fick jag prova att gå på toa. De flyttade mig till uppvakningen och där fick jag ligga i någon timme och prata med doktorn, ringa mamma osv. Märkte även att smaken i munnen inte är som den brukar vara just för tillfället för jag fick en piggelin som inte smakade piggelin, det var rätt skönt att få i sig något ändå! Det gick sakta men säkert. Efter jag hade fått i mig den så fick jag prova lite kräm, det var helt underbart! Så efter två tallrikar kräm och en piggelin fick jag åka ner till patienthotellet med en stor låda citodon. Min bästa vän kom även och hälsade på mig, och jag var såpass pigg att hon kunde köra runt mig i rullstolen mamma hade tagit med till uppvaket, så vi utforskade sjukhuset på kvällen, sen somnade jag rätt fort.
Dag 2 - Hungrig
Vaknade på natten av att jag hade lite ondare, så jag gick upp, tog två citodon och gick och la mig igen. Jag vaknade några gånger till under natten och kallsvettades så jag var sjöblöt på morgonen. Citodonen hade inte verkat hjälpt. Vi gjorde oss iordning och tog rullstolen ner till frukosten och jag har aldrig någonsin velat ha riktig mat så mycket som jag ville då, försökte äta yoghurt när mamma satt och åt en massa gott. Kände att yoghurten inte ville ner, för det gjorde alldeles för ont så det fick bli att dricka nyponsoppa. Vi gick upp till avdelning 16 där mina sköterskor satt och de kollade mig i halsen och sa att det såg bra ut och jag kunde åka hem. Vi påpekade det där med att jag inte kunnat sova för citodonen inte hade hjälpt, då fick vi utskrivet diklofenak/voltaren som jag skulle ta i samband med citodonen. Vi hämtade ut detta innan vi åkte hem till Torsby. Jag kom hem, tog två citodon och en diklofenak. Det tog inte mer än 30 minuter innan allt började snurra och jag blev så trött så jag inte kunde hålla ögonen öppna. Vaknade och försökte äta glass och smoothie, det gick bra!
Dag 3 - Gallstensanfall
Hade rullat runt i sängen och haft ont hela natten, dock inte lika hemskt som första natten. Så det betydde att tabletterna hjälpte! Skönt! Var fruktansvärt positiv över att det verkade gå så himla bra, jag hade inte alls så ont som jag hade väntat mig att ha, jag minns att jag jämförde smärtan denna dagen.. Jag sa att just nu, när jag har två citodon och en diklofenak i mig, så känns det bara som en vanlig streptokocker! Och det är ju inte så farligt! Jag var helt överlycklig! Men, precis efter det så blev jag trött och somnade fast jag försökte hålla mig vaken för att se filmen jag höll på att titta på, fick gå upp och lägga mig i sängen. Sov till klockan var ungefär fem. Då vaknade jag och mådde rätt illa, tänkte inte mer på det så jag gick ner och fick en smoothie och lite senare fick jag äggröra av mamma, det var sjukt gott att få i sig lite mer, "fast" föda. När jag hade ätit det så blev jag mer illamående så jag gick upp och la mig en stund till. Kunde inte sova så jag gick ner och spelade yatzy med mamma och peter. Efter ett tag så åker vi till Peters föräldrar och spelar yatzy med dem, ja, det är inte så roligt här i torsby så det finns inte så mycket mer att göra, vi sitter där och spelar och jag känner hur det börjar krampa i magen. Efter krampen, så känner jag att jag blir jättevarm och känner hur svettig jag blev på bara några sekunder. Så jag vacklar till toan och väl därinne håller jag på att spy, klarade dock inte, tack å lov. Men när jag sitter där på golvet så känner jag att jag blir jättetrött och att svetten rinner i pannan. Ställer mig upp och vacklar ut igen, mamma ser ut som hon sett ett spöke. Och alla andra håller med henne, jag var tydligen likblek. Vi åkte hem, väl när bilen stannat flyger jag ut ur bilen och sjunker ner på backen och börjar gråta för jag hade så sjukt ont i magen. Jag kunde inte ens stå raklång. Fick gå böjd framåt och upp för trappan in till mitt sovrum, la mig i sängen och låg absolut stilla tills det gick över, sen somnade jag.
Dag 4 - Trumhinnan
Mamma hade pratat med doktorn om vad som hade hänt med mig dagen innan, han hade sagt att jag hade fått ett gallstensanfall vilket inte var ovanligt när man åt så mycket tabletter som jag gör. Han sa att jag skulle försöka sluta med citodonen och ta panodil och ipren istället, eftersom min mage var så känslig. Det var ju, betryggande. Så jag valde i stort sett mellan pest och kolera kändes det som, då jag var rädd att jag skulle få ont i halsen när jag slutade äta smärtstillandena som jag hade fått utskrivet, men gallstensanfall var inte det roligaste.Dagen gick, och jag åt bara panodil. Lite senare mot kvällen gav jag upp och tog en diklofenak och hoppades på det bästa. Det gick bra, och det tog av udden av smärtan som tur var. Vilade ett tag och fick sedan besök av Thomas. Vi spelade monopol för omväxlings skull, och så började jag gäspa.. Det kändes som att huvudet skulle sprängas på mig! Trumhinnorna värkte som, ja, som att de skulle sprängas. Det gör sjukt ont att gäspa, det hade jag inte förväntat mig alls. Så, jag fick helt enkelt försöka att inte gäspa, vilket inte var det lättaste att göra.
Dag 5 - Aj
Imorse vaknade jag och hade jätteont i halsen, det visar sig att jag har något virus samtidigt för jag har virusblåsor bredvid skorporna från operationen. Fick knappt i mig kräm imorse, men efter många om och men! Visade sig även att panodilen jag hade försökt svalt vid åtta imorse inte hade hamnat i rätt hål så den kom upp tillbaka när jag åt, det var himla skoj. Det var fruktansvärt obehagligt må jag säga. Hur som helst köpte mamma hem ipren till mig så nu äter jag det, panodil och diklofenak och det tar bort det mesta! Jag känner fortfarande att det kunde vart värre! Jag mår helt okej förutom att jag är uttråkad till max och att det är jobbigt att svälja. Jag hade förväntat mig att jag skulle bli sängliggande och inte orka röra på mig medan jag fick stolpiller för allt. Och jag ångrar absolut inte att jag gjorde det, så fruktansvärt .. värt! Är väldigt glad över att jag äntligen fått bort dem :)
Nu ska jag försöka vila lite innan Peter och Söllvi kommer på besök!
Sen ska jag äta glass! Nomnom
