16/10-08

(Vad är novellen annat än en ohörd händelse som inträffat?)

När Jeanette kom in så såg hon Jennie & Nike stå och kyssa varandra.
Jeanette vände sig om och började springa.
Nike hade sett henne och skrek: - Nej! Jeanette vänta! Det är inte som du tror.
Men Jeanette lyssnade inte. När hon kom till dörren så kände hon hur det brände under hennes ögonlock. Hon fattade inte att Jennie kunde göra så mot henne, hennes bästa vän.
Hon fick svårt att se för alla tårar. Hon var så ledsen så att hon inte märkte att hon sprang rakt ut på gatan. Nike skrek: - Jea, akta! Jeanette vände sig om och det sista hon såg var Nikes ansikte, det var fyllt med tårar.

Hon öppnade sakta ögonen. Hon såg Nike, han satt bredvid henne på en stol, han hade lutat sig mot sängen och somnat. Han måste ha varit här länge. Han hade märken i hela ansiktet efter stolskanten.
Nike vaknade, han såg att Jeanette var vaken. Det kom tårar ner för hans kind och ögonen var helt röda. Hon försökte säga något, men rösten svek henne.
– Nike, viskade hon. Men Nike tystade henne och sa, säg inget, du måste spara på krafterna. Det är jag som ska prata nu. Jag vet att du säkert hatar mig just nu men du måste låta mig förklara, jag gillar inte henne. Jag älskar dig. Men hon kom fram till mig och sa att hon var ledsen och behövde prata. Jag följde med henne och då kysste hon mig. Jag skulle aldrig drömma om att såra dig! Du måste förlåta mig.
– Nike, viskade hon. Jag.. Jag vet.
– Nej, det är mitt fel alltihop, du har all rätt i världen att vara arg på mig, sa Nike tyst.
– Jag skyller ingenting på dig, viskade Jeanette, det är inte ditt fel att det blev såhär.
Nike tog hennes hand, Jag älskar dig också, sa hon och log. Och om du verkligen älskar mig så måste du låta mig gå.
– Nej, du får inte ge upp! Jag behöver dig här hos mig! Jeanette ge inte upp! Nike började gråta igen. Jeanette ge inte upp. Du får inte lämna mig!
– Du måste lova mig en sak, sa Jeanette medans hon kippade efter andan.
– Ja, vad som helst, snyftade Nike.
– Lova mig att du inte ger upp vad som än skulle hända, och lova mig att du lever även om jag dör.
– Nej Jea, du ska inte dö. Jeanette kollade på Nike, lova mig det.
– Ja.. Jag lovar, sa Nike.
När han sa det så log hon och sa, hej då Nike, jag älskar dig. Nike kände hur hennes kalla hand sakta började glida ur hans.
– Nej, Jea! Skrek han. Du får inte dö! Snälla lämna mig inte!
Sjuksköterskan som hade stått utanför kom in och sa, hon är borta. Jag är ledsen men du måste gå nu.
– Nej! Jag tänker inte lämna henne! Skrek han. Sjuksköterskan suckade och ropade på vakten. Vakten tog tag i Nike och började släpa ut honom.
– Nej! Skrek Nike, låt mig vara! Jag behöver henne! Han slog i armarna och sparkade runt omkring sig. Dom drog ut honom i väntrummet och släppte honom där. Han sprang tillbaka till rummet, men det var låst. Han ställde sig vid fönstret och tittade in, hennes bruna lockar hängde ner från kudden hon låg på. Hon såg så fridfull ut.

Av: Amanda Sjödin - 2005 - 2007

KOMMENTERA!